mlouise

Förlåt till alla där hemma som är oroliga och vill att jag ska uppdatera er om allt. Jag vill berätta allt för er. Prata med er varje minut. Varje gång det händer något bra eller dåligt. Men jag orkar verkligen inte. När jag skriver tänker jag och det gör att jag själv får upp mina förhoppningar jätte mycket. Och eras med. Om dessa förväntningar inte uppfylls så tycker jag, för min egen del, att det är jobbigt att berätta det för er hela tiden också. Att skriva om det om och om igen. Har det hänt något dåligt eller bra under dagen vill jag säga det direkt. Och på kvällen när jag har ledig tid och kan sitta vid datorn så försöker jag prata med alla kompisar som är inne på internet istället samtidigt och jag orkar inte tänka igenom allt jag vill säga en gång till, eller rättare sagt 100 gånger till för det är så många som jag vill skriva jätte långa utläggningar till. Men jag orkar verkligen inte just nu. Jag vill bara få denna skiten över och sen om jag känner för det kan jag skriva mer utförligt om allt som hänt och sånt. Men jag har jättedåligt samvete över det. Emmie i Afrika tillexempel, måste skriva till henne igen. Sist jag skrev så var jag i princip säker på att jag skulle flytta till Philadelphia. Nu är jag säker på att det är Boston eller hem. Mamma & Pappa är jag jättedåligt på att uppdatera, syster också. Och Sofie. Och Johanna, Jennifer, och alla andra. Tom mina vänner här i USA. Och bloggen som jag vet att många nära och kära följer nu.

Ska iallfall berätta om läget just nu. Idag åkte jag till Lincoln för att träffa värdfamiljen som jag pratade med i telefon igår. Det var allt väldigt stressigt eftersom bilen jag skulle köra dit var hemma hos min värdmammas pappa. Tisdag är den dagen mina värdföräldara kommer hem senast, och idag ännu senare, för att hämta bilen till mig. När dem kom hem la min värdpappa in adressen på gpsen och sen slängde jag mig i bilen för att köra. Redan där var jag stressad. Där fanns i princip ingen bensin på bilen heller så jag var tvungen att åka och tanka. (FÖRSTA GÅNGEN JAG TANKADE SJÄLV, SJUKT STOLT HAHA) Där var såklart jätte många som skulle tanka och det tog tid. Jag körde ungefär vid sju, då var det mörkt och regnade. Jag körde också "mördar-våldtäkts-bilen". Ja, jag kallar den så. Jag verkligen HATAR att köra den.. Att köra till Lincoln tog ca 45 minuter och jag körde också för första gången på en stor motorväg här i USA.  Eftersom bilen kom hem ganska sent, tog lång tid att tanka och jag körde lite fel, så var jag ca en halvitmme sen. Bra första intryck? Jag var så stressad så jag höll på att börja gråta i bilen. Ringde iallfall och sa att jag var sen och när jag kom fram förklarade jag vad som hänt. Dem verkade förstå. Iallfall så kom jag tillsist fram och jag gillade hela familjen och huset jättemycket. När jag körde hem var jag så fruktansvärts glad och tänkte för mig själv att jag inte skulle fundera en enda sekund till på om jag gjorde rätt beslut med att gå in i rematch - för det gjorde jag. Och jag är glad att jag gjorde det. Kände att jag är sjukt peppad på att börja mitt år hos dem och ser framemot det (om det blir så) samtidigt kändes det okej att åka hem. För jag vet att jag tagit rätt beslut och för jag vet att jag har gjort allt jag kan för att stanna. 

När jag sen kom hem rasade allt igen. Blev jätteledsen och på dåligt humör och ångesten kom tillbaka. Hände det något dåligt? Verkligen inte. Snarare tvärtom. Min värdmamma var uppe och hon hade precis pratat med familjen i Lincoln. Min nuvarande värdmamma berättade för mig vad hon hade sagt om mig till min kanske blivande värdmamma. Och det var jättebra saker. Saker som i vanliga fall skulle fått mitt självförtroende att stiga. Men nu får jag bara så fruktansvärts dåligt samvete. Jag tycker verkligen om min värdmamma och jag ville verkligen att det skulle fungera här. En sak som hon hade sagt var att jag var smart. Hon sa såhär också "nästan alla au pairen är trevliga och ansvarsfulla. Men det är inte alla som är smarta, det är en gåva".