Nedförsbacke hem

Och så är dagen äntligen här då jag äntligen (med stolthet) kan säga att jag har bott i USA i 6 månader. Lika många månader som jag varit här har jag kvar innan jag kommer hem. Det känns helt sjukt. Jag har skrivit det förr, och jag tror att i princip alla au pairer känner såhär någon gång: Det känns som jag kom hit igår samtidigt känns det som jag varit här förevigt. Det känns konstigt att jag ska åka hem "snart". Jag har liksom börjat känna att det här är mitt liv nu, det är här jag bor nu, detta är min familj nu. Jag har kommit in i en underbar värdfamilj på bara några veckor och det känns otroligt tufft att veta att jag bara ska bo tillsammans med dem i 6 månader till. Sen kommer jag aldirg mer göra det. Och vem vet när jag  kommer träffa dem igen. Samtidigt kan jag inte bärga mig att komma hem, träffa familj, vänner, skaffa ett jobb och fortsätta med mitt vanliga liv hemma. Det känns på något sätt som jag lever två liv, och att mitt liv i sverige är pausat just nu. Ibland vill jag bara sätta på play och ha min gamla vanliga vardag hemma. Ibland vill jag bara pausa mitt liv i Sverige ännu längre. Det är en jättekonstig känsla.

Jag ser framemot mina 6 månader jag har kvar här. Jag har verkligen det bästa under mitt år här framför mig känns det som. Jag bor äntligen i en familj som jag verkligen tycker om. Det är snart sommar. Jag kommer få besök från Sverige. Och när dessa månaderna är slut har jag lite resande framför mig innan det äntligen bär av hem till älskade Sverige ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0